Svart kvadrat - En novell

Läsåret (Coronaåret) 2020/21 spenderar jag med att skriva skönlitteratur på Biskops Arnö Författarskola. Nedanstående novell (ca 5000 tecken, max 5 minuter lästid) är det första jag publicerar öppet.

Min mamma sa alltid att Moskva var världens vackraste stad. Hon borde veta, hon hade ändå rest, men om det fanns ett sådant Moskva hade jag aldrig sett det. Mitt Moskva låg alltid i dimma, moln och duggregn. Som en sliten journalfilm rullade kvarteren och förstäderna ut från Kreml. Färglös gata efter färglös gata. Moskva var aldrig Bolsoj. I stället var det Lubyankas stela kakel och sot. Aldrig de förgyllda taken i metron. I stället betong och sot. Aldrig Vasilijkatedralens kupoler. I stället våld och sot. Damm och sot. 

Sovjets värmepannor brann fortfarande. Till och med Kremls murar var grå. I grannhuset i Jasenevo-distriktet, precis vid Bitsa park där Pichuskin just krossat sitt första skallben, hade en hel trappuppgång dött av kolmonoxidförgiftning efter att rökgångarna täppts igen av årtiondens eldande. 
Jag föreställde mig deras lungor svarta. Lika igentäppta av sotet som rökgångarna. Intorkade organ i aska som vittrade sönder i fädernas, mödrarnas och barnens kroppar. 
De bar ut femton lik den kvällen. Jag stod i duggregnet och räknade. 

“Ugglor” sa en konstapel till en annan. 
“Som fastnat i skorstenen?” svarade den andre. 
“Ja, det är vad de säger.” sa den förste. 
“En uggla i varje rökgång?”
“Nej.. jag vet inte. Det är vad de säger.. Jag menar, det är vad vi säger.”
“En uggla i varje rökgång. Fastän det inte sotats här sedan det byggdes.” hummade den andre, och avslutade samtalet. 

Det fanns en enda plats i Moskva som inte var grå: Tretjakov. Jag var där så ofta jag kunde. Gallerierna rymde all världens färg. Lösningsmedlet som sköljts ut över Moskvas alla kvarter hade liksom samlats upp, destillerats och koncentrerats till sina renaste och mest distinkta pigment för att sedan kunna rymmas i denna enda byggnad. På Petrov-Vodkins pannåer, i Vrubels demoner och i alla ikoner som efter tusen år inte tappat en grad av sin mättnad. Till och med Malevitjs Svarta kvadrat var ett fyrverkeri. Indigo, kromoxidgrönt och kadmiumgult. I subtila skiftningar till turkos, bränd sienna och violett. Dess spruckna mörker var gatsotens raka motsats. Ett helt liv inom dess ramar. Stadsparkernas blomster, solnedgångarnas sista skimmer före natten helt tar över. Tonerna talade. Andandes och rörde på sig. Jag kunde stå framför den i timmar.

Det var dagen efter förgiftningen i Jasenevo det hände. Jag kunde känna att det var något alldeles särskilt på gång. En spänst i steget. En lättare gång. Som att jag drogs genom Tretjakovs portar. Som att något hade bråttom. Någon väntade och skulle bli glad att se mig. Någonstans på vägen genom gallerierna slutade jag gå. I stället svävade jag. Förbi slöa besökare och tjattrande småskoleklasser tills jag stannade framför kvadratens brunande fernissa. I dag behövde jag inte ens stå och stirra in i djupet särskilt länge. Andningen var redan där. Duken hävde sig in och ut. Det handlade bara några millimeter, men jag kunde tydligt se det, och på utandningen kunde jag plötsligt se något nytt. 

Den spruckna oljefärgen flagnade. Minimala flikar indigo, kromoxidgrönt och kadmiumgult vajade utåt med verkets utandning. På inandningen pressade sig turkost, bränd sienna och violett inåt. 
Mitt ansikte var så nära duken att jag kunde känna det mot min nästipp - en svag pust inifrån kvadraten. När jag själv andades ut fanns inget motstånd. Mina lungors luft försvann in i mörkret. Försiktigt och ljudlöst andades jag i takt med Malevitjs svarta kvadrat. 
I en vecka levde vi på det sättet. Jag och kvadraten. Varje dag. Från öppning till stängning. På torsdagen kunde jag höra dess andetag. På söndagen började den viska. 

Varje natt låg jag sömnlös i min mammas gamla lägenhet och försökte förstå vad kvadraten sagt. Smutsgula tapeter lystes upp av sänglampan medan jag stirrade in i väggarna. Det var något bekant med rösten, men den talade ett språk jag inte förstod. Det lät ålderdomligt. En djup melodisk versbyggnad som av och an avbröts av väsande satser.
Jag var inte rädd. Kanske borde jag ha varit det. Om inte för kvadratens mörker och uppenbara liv så för röstens uråldrighet. Det var en annan sak min mamma sagt: att man aldrig skulle peta i gamla saker. Men jag tror hon menade sina egna minnen. Släktingar som försvunnit. Svälten. Bördorna hon bar. Inte detta; inte en tavla. Dessutom var viskningarna lugna och trygga. Aldrig hotfulla. 

En vecka in började jag känna igen en ton. Inte så att jag förstod något av vad kvadraten sa, det var bara sättet som den talade, vyschade och mässade som väckte något i mig. Den fick mig att tänka på min barndom hos Masja på landet. Det var mitt livs lyckligaste år. Masja tog ut mig på picknick på åkrarna och höll mig i famnen medan vinden smekte över det guldgula vetet.
Det var så jag förstod vad kvadraten gjorde: den försökte trösta mig. Rösten var som vinden mot vetet.
Så.. så.. Det kommer bli bra..
Och så bestämde jag mig. Jag behövde förena mig med denna röst. 

Då liksom alltid tror jag att det duggregnade. Jag stod utanför Tretjakovs portar fyrtiofem minuter före öppning. Jag hade packat en ryggsäck med förnödenheter, varför vet jag inte riktigt men det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag visste inte hur länge jag skulle bli borta. I Jasenevo hade jag släppt ut katten, låst alla fönster och lämnat ett kuvert på köksbordet. Ingen skulle söka efter mig, men om så blev fallet ville jag att de skulle få svar. 

Denna gång svävade jag inte genom gallerierna. Jag gick långsamt, som i en ritual. Det kunde bli sista gången jag fick se dem - mitt livs färger. Jag ville minnas dem alla och om jag inte skulle komma tillbaka ville jag ha tagit farväl. Kobolt och kadmiumrött etsade sig fast i mina hornhinnor.
Så var jag framme. Det var som att kvadraten ryckte till när jag klev in framför den. Kanske var den lika nervös som jag. 
“Jag måste öppna dig lite först..” sa jag och klev närmare. Kvadraten andades stilla. 
Försiktigt och med rena naglar började jag pilla på de lösa färgflagorna. Jag visste inte hur många jag behövde lossa före jag kunde ta mig in, och jag var rädd för att skada den för mycket. Till slut kunde jag sticka in två fingrar i duken. När hela min vänstra arm var igenom kunde jag plötsligt känna hur kvadraten höll andan. Sekunden efter var jag igenom. 
Jag föll ner i mörkret. 

I Bitsa park, nära Jasenevo-distriktet, tog ingen notis om duggregnet. Sina vanor trogna satt männen och spelade schack. Pjäserna löpte metodiskt över brädornas vita och svarta kvadrater.

Jag andas spik utan er

---

I svensk offentlighet har jag haft tre idoler. Sedan i lördags är alla döda. Sara Danius, Karin Johannisson och Kristina Lugn. Kalla det en överreaktion bäst ni vill, men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Dessutom är jag arg. Rosenrasande.

Idolerna gör att världen breddas och livet blir större. Dessa individer och våra fantasier kring dem samverkar till att fylla enorma tomrum i den mänskliga existensen. De får allt att växa. Och framförallt blir allt så mycket mindre ensamt. Jag behövde dessa kvinnor. Jag BEHÖVER dessa kvinnor.

Herregud, om ni visste vilket helvete kvinnolivet är. Vilken liten existens världen försöker tvinga på en. Ni FÖRSTÅR inte vad tänkande och kapabla kvinnor tvingas sälja för att alls få finnas till. Behaglig, men inte för tråkig. Tillgänglig, men inte vulgär. Madonna madonna madonna. Duktig duktig duktig.

Välj något. Var aldrig allt. Var aldrig komplex. Var aldrig ett vrak. Var bekväm, behaglig, enkel att ha att göra med. Välj något och var duktig madonna duktig madonna DUKTIG MADONNA.

Som när min kursare sa
du kan nog bli doktorand om du skrevar vår professor. 
Som när politikern sa
du måste tona ned dig om någon ska ta dig på allvar. 
Som när kulturpersonligheten sa
allt ditt allvar med politiska processer är så himla tråkigt.
Som på riktigt trodde att han kunde förändra världen utan dem.  

Vilken befrielse att få se en enda människa som lyckats spränga dessa ramar. Dessa liv som gjorde att man började tro och hoppas att man kanske slipper att bokstavligen slå avigheten ur sig själv för att få plats någonstans.

Det var så unikt. Och det är unikt att som 20-någonting hitta en enda tänkande kvinna att se upp till som inte lever mellan sidorna i en historiebok vars korta biografi vareviga gång slutar med att de stack in huvudet i ugnen före de fyllt 35.

Världen tillåter inte den typen av kvinnlighet. Den tillåter inte tänkandet, storheten, den långa halsen och det höjda huvudet. Den obändbara kvinnan och den visa. Att vi ens haft tre är ett mirakel. Survival bias kallas det – idén om att kan en kan alla. Att de få möjliga grandiosa kvinnoliven bevisar att luften är fri och alla kan leva som de vill. Naiva små människor. På varje Sara, Karin och Kristina går det tusen och åter tusen kvinnor som ger upp, åker in på HVB eller gifter sig.
Tusen och åter tusen kvinnor som aldrig fick leva som de ville och hade vingar till.

De skilde sig åt. Jag vet inte ens om de tyckte om varandra. Men poängen är inte systerskap eller likriktning. Tvärtom. Poängen var att de fanns och lyckades leva på sina unika sätt. Sådär obändbart och oersättligt. 

Sara, drottninglika du, du visste precis vad du gjorde när du med rak rygg och sträckt huvud tog tag i Stridsbergs arm och gick från akademien inför alla kameror den där kvällen. Sara, du förstod att vara visuell. Du visste vad det betydde för oss som såg på. Mot alla odds okuvad. Stolt, smart och alldelles alldeles underbar. Och du visste vad du gjorde när du på vintern kom till nobelfesten iklädd ett skrikfärgat cirkustält och satt där bland alla svartklädda män. Även det, visste du, skulle betyda något för oss som såg på. Så enkelt du hade kunnat sälja dig under #MeToo om du velat. Du hade kunnat betala dyrt för att få någon närmare mitt eget skrå att skriva ihop några talepunkter som i torra ordalag förklarat hur Arnault inte hade något med akademiens litterära verksamhet att göra och att detta fick ha sin egen gång i samhällets rättsliga instanser blaha blaha och så hade akademien kunnat sluta sig igen och gå vidare. Men du valde att inte sälja dig. För du visste vad det betydde för oss som såg på. 

Och Kristina. Du som gav blanka fan i om någon såg dig som drottning eller hovnarr. Som bara ville vara och leva på det sättet människan i sin öppnaste form lever. Ett haveri i galaklänning, som jag döpte mitt instagramkonto till dagen efter att du sagt det om dig själv. Du som såg att blottlägga. Du som såg att det var samma sak som att tillgängliggöra. Som gjorde att vår såriga mänsklighet både fick ord och ett och annat skämt på bräcklighetens bekostnad. Jag såg dig alltid på mina lunchraster från slottet. Du gick över Stortorget vilsen men målmedveten. Ingen annan hade klarat av att kombinera det som du.

Karin. Den enda av er tre jag träffat. Hur jag ursäktade mig med att jag inte läst alla dina böcker före vår intervju. Hur du sa att jag verkligen inte hade behövt läsa så mycket. Hur jag försökte ursäkta mig igen med att jag ju inte läst allt bara för att intervjua dig utan för att du ju betytt så mycket för mig.
Jag tror jag gjorde dig besviken. 
Du sa
att du tänkte att livet som svart och svår gotartjej kunde fungera som ett skydd undan normerna och patriarkatet. 
Jag sa
att jag har levt det livet och det gav mig bara ätstörningar. Starka hierkarier där män mätte kukar med klubbande, sina band och sina DJ-set. För oss kvinnor fanns bara estetiken kvar. Den hårdast snörade korsetten och de synligaste nyckelbenen.
Du sjönk liksom ihop. Som att du, precis som jag, önskade att det någonstans fanns ett hål för kvinnor att andas i, och att jag nu berövade det hoppet från dig. Karin. Jag är ledsen för det, men jag kunde ju faktiskt andas tack vare dig. Tack vare er.

Vem i hela friden ska kliva upp efter er? Jag ser bara svarta kulisser. 
Och jag kommer aldrig förlåta världen för att den anstod sig att göra sig själv mindre sekunden den tog er ifrån mig. 

Den vilda jakten på det melankoliska ordet

---

Saknar svenska språket ett ord för ett känsla får man helt enkelt hitta på ett själv. Häng med!

Nattåg Östersund-Stockholm. Snart kommer mina fingrar inte räcka till för att räkna alla gånger jag legat där och lyssnat på den allra deppigaste musik min Spotify har att erbjuda. Det lugna guppet är avslappnande, men persiennen är alltid svår att dra ned helt så sömnen störs varje gång gatlyktor eller stationsljus tränger sig in i kupén. Med jämna mellanrum försvinner 4g-nätet, och med den också musiken.
Jag är aldrig sorgsen när jag åker hem. Bara melankolisk. För jag trivs bra i Jämtland, fastän det aldrig varit ett hem och fastän jag inte har några rötter där. Men om det låg i mig att någonsin lägga ned egna rötter någonstans skulle jag kunna tänka mig att lägga dem där.
Så jag längtar alltid dit. Och när jag väl åker hem känns det.. ja. Plötsligt har längtan liksom infriats och på hemvägen blir det tomt. Och man vet inte vad man ska längta efter härnäst.

Så vad gör man? Mer än navelskådar sönder sin egen melankoli medan SJ tar en från inlandet tillbaka till storstan? Man beklagar sig för en vän, såklart.

Vanligt. Och ett namn.. säger du?

And we’re off to the races (och allt är ändå content i dessa tider)!
Det bästa med språk är ju att det aldrig står still. Vi hittar och använder ord för att göra oss förstådda. Söker vi en känsla eller uppfinner någon ny sak uppstår alltid nya begrepp. Och här tyckte vi att det saknades ett, så ur svenskans språklåda ska vi nu hitta något att säga.

Först en definition:
Ordet vi söker ska alltså stå för den melankoliska känslan efter att något som man längtat efter äntligen har hänt. En specifik melankoli alltså, inte vilken som helst.

Men kan man ens med ett ord säga att man fått något man längtar efter? Eller att en dröm blivit uppfylld? Det borde ju vara basen för vårt nya ord.
Jag frågade Twitter.

Språk-konst-twitter:
Söker ett ord. Typ ett ord för när en dröm besannats eller man fått något man längtat efter? Vill ha så många förslag som möjligt.

— Lotta Ilona Häyrynen (@LottaIlonaH) January 13, 2020

Det ramlade in några fina förslag. Bönesvar var väldigt vackert till exempel, och kändes som ett ord i sig självt som jag skulle vilja använda mer. Fastnade särskilt för Äntligen - inte ett beskrivande ord utan ett utrop liksom. “Äntligen!”. För den där särskilda melankolin uppstår ju i att man samtidigt är lycklig. Vi sparar på den.

Och så med några basord skapades ett Google Docs. Förlösningsleda, Nostalgisk leda, Bönesvarsmelankoli och en handfull till kastades in.
Och fler vänner, bekanta och språkkonstnärer involverades och fick stå ut med att jag eventuellt blev lite manisk i detta projekt.

Tillfredsgnällelse ÄR extremt kul.
Vi fick till en 20 ord/begrepp i vårt docs. Men vi söker ju ett (1) ord. Inte tjugo. Och poängen med språk är som sagt att fler ska förstå vad man menar. Det räcker inte med att vi lyckas uppfinna ett ord som några få insvurna kan chatta fram och tillbaka. Andra måste förstå oss också. Och i bästa fall känna igen sig. Och i en drömvärld har vi revolutionerat hela det svenska språket med vår intrikata känsla för det svarta, svåra och melankoliska, Svenska Akademien faller till våra fötter och gör avbön och..
Okej, men 20 ord är i alla fall för mycket så det behövde rensas.

Här kan vi kanske konstatera att ganska många i mitt flöde har bättre saker att göra under sina vardagar, och det respekterar jag er för.
Tillsammans rensade vi ut några i alla fall:

Längtansleda försvann eftersom det kändes som något man känner medan man längtar, inte efter att man har slutat.

Strävanslöshet finns redan som ord, just för att inte sträva eller vilja/orka/kunna ta sig framåt. Man kan alltid fylla existerande ord med nytt innehåll, men här skulle det låta som att längtan aldrig funnits.

Förlösningsleda tycker jag själv är för blodigt. BB-kris och sterila förlossningssalar. Nej tack.

Språk tar tid att födas fram. Ord behöver näring och användning för att faktiskt kunna finnas till, och i slutändan hittade vi inte ett ensamt ord. Men vi hittade förslag. Här kommer tre:

Känner du igen känslan? Vilket ord tycker du är bäst? Kommentera om du vill, så får vi tillslut kanske ändå fler ord på mänsklighetens alla känslor.

Tack till alla mina vänner som bidragit till ordjakten eller som bara står ut med att jag ibland från ingenstans behöver något att distrahera mig med. Ni är 1. bäst. 2. genier.

Björnmagi

---

Inlägget där vi bygger en björnkostym och diskuterar arktiska björnritualer.

Inget annat djur har funnits med i mitt liv lika länge som björnen. Jag föddes i Björneborg i Finland. Stadsvapnet var en björn. Stora delar av min barndom doftade mäsk från ölbryggeriet i stan. Ölmärket? Karhu. Alltså Björn.
Några av barnboksillustrationerna jag minns bäst var på björnar. Jag lyckades gräva fram några av dem i somras. Surojegins och Paulíčkovás barnboksillustrationer var det första som fick mig att vilja måla.

Illustration i Suomen lasten satuaarteet till Bröderna Grimms saga Snövit och Rosenröd av Pirrko-Liisa Surojegin.

Illustration i Perhosten kuningatar av Danica Paulíčková.

Hela björnen är liksom en paradox. Den äter inte människor, men är ändå det farligaste som tassar runt i de nordiska skogarna. Den är lugn och lurvig, men lika gärna våldsam.

I finsk folktro var björnen helig. Så pass att man helst inte skulle säga dess riktiga namn. Den var både starkare och klokare än människor. Ändå jagade man björn, men efter jakten och slakten höll man gravöl för björnen (björngille). Björnen hyllades och besjöngs – gärna för att övertyga björnen att man själv inte bar ansvaret för dens död.

Jag har inte gjort dig illa
inte han jag har i sällskap;
själv du vacklade från kvisten,
själv du stupade av stocken,
stötte hål på hallonmagen,
på din gyllene puckel.

Den absolut roligare kuriosan kring björndikterna är att man ibland försökte skylla björnens död på andra. Helst grannfolk man redan hade problem med. Så skulle kanske björnen hämnas där, antar jag.

Inte har jag gjort den kniven,
jaktkamraten inte heller;
kniven han är smidd i Estland,
kommen från en stad i Tyskland.

Exemplen kommer från Sejd och Saga: Den finska forndiktens historia av Matti Kuusi och Lauri Honko. Jag vet inte vart de hittat den första dikten, men den andra är från Östkarelen.

Alla dessa riter, ritualer och myter kring den finska björnen sägs vara uråldriga. Det är rätt svårt att veta vad man faktiskt trodde på. Skriftspråket kom sent, så i princip allt bygger på senare (kristna) texter eller på berättelser människor berättat och sjungit för varandra i generationer. Kuusi och Honko tecknar upp gemensamma rituella och mytologiska rötter mellan alla de så kallade arktiska folken. Från det björndyrkande Ainu-folket i Japan till Samojeder i Ryssland till finnarna och samerna. Jag misstänker att forskningen gått några steg framåt sedan Sejd och Saga släpptes på 80-talet, men jag tycker om tanken, även om den antagligen inte är sann. Århundraden av is och tusentals mil skiljer människorna åt. Att björnen blir central där björnen finns är knappast konstigt. Jag vill ändå hålla kvar i mystiken och romantiken. Att lägga en månad på att bygga björnkostym är trots allt inte ett vetenskapligt projekt. Det är rent estetiskt. Och estetiken behöver sina myter.

Grundmålad björnmask av papiér mache och papperslera. Den kläddes sedan i fuskpäls.

I somras såg jag Ari Asters Midsommar och började drömma om min sambo klädd som björn. Den som sett filmen ska nu inte tro att jag drömmer om liknande följder för min sambo som för björnpojkvännen i filmen, men en björnsambo kändes spontant som det mysigaste man kunde ha. Så för Halloween blev kostymen verklighet, och till midsommar i år kan den kanske återanvändas (utan våld).

Tanken förde mig vidare till Björnen och Jungfrun. Egentligen för att jag först trodde att det var en klassisk folksaga, men det verkar bara vara är en sång i Game of Thrones (Bear and the Maiden Fair). Men liknande berättelser finns. Om björnar som förvandlats till människor. Björnar som gift sig med människokvinnor. I Sejd och Saga kan man läsa om en myt bland “lutherska samer” (högst oklar term, men iaf):

En gång i världen tillbringade en sameflicka en vinter i idet hos en hanbjörn. Han lärde henne alla heliga ceremonier som krävdes för att man skulle kunna döda och äta upp honom och alla andra björnar. Vid vinterns slut gick han med på att låta sig dräpas av sameflickans bror.

Individuellt fastlimmade hårstrån på björnmask.

Många av björndikterna ska ha liknat traditionella bröllopsdikter. Under vissa björngravöl skulle en ung kvinna eller ung man placeras vid festbordets huvudsäte. Flickan eller pojken symboliserade björnens brud eller brudgum, beroende på vilket kön den dödade björnen hade.

Till slut landade så björnprojektet i en parkostym kring alla dessa sagor och myter.

Björnhuvudet är byggt på en stomme av papp och folie. Den är klädd med papier maché och detaljerna är skulpterade med papperslera. Ögonen och nosen målades med några lager nagellack för att ge dem liv. Kostymen är sydd av fuskpäls och huvudet är klätt med resterna. Inklusive enskilda strån jag pillade evigheter med för att limma fast.

Jungfruklädseln har starka influenser från ryska folkdräkter. Huvudbonaden kallas för en Kokoschnik. Den är broderad med ett tistel- och kamomillmönster i guldtråd. Tistlar för att de symboliserar någon sorts uthållighet och seg styrka (min jungfru är en boss bitch tro inget annat. Hur skulle man annars frivilligt gifta sig med en björn?), Kamomill för det är Rysslands nationalblomma. Varför Ryssland? Romantik. Och för att skogen är som störst där.

Året jag slutade skämmas

---

Den här bloggen har legat länge och väntat på mig.

Jag kan heller inte förklara, eller kanske rättfärdiga, dess existens utan att säga något om 30-årskrisen jag genomlevde förra året. Den var vare sig negativ eller förlamande, snarare var det den mest givande och skapande process jag upplevt. Men sorgligt, det var det, och är bitvis fortfarande.

Att leva med en depression skulle jag inte önska på min värsta fiende. Jag har haft återkommande episoder sedan jag var i tonåren. Hur de ser ut vill jag inte gå in på här, men de senaste åren har jag varit i princip helt fri. Och i våras, ett halvår före min 30-årsdag, var det som att jag i realtid kunde känna nya kopplingar växa fram mellan mina hjärnceller. Att må bra är så ovanligt för mig att det blev till en fullständig personlighetsförändring. Kanske inte en särskilt aggressiv sådan, men kännbar.
Jag vet fortfarande inte vilken sorts människa jag är om jag inte hatar mig själv.
Det känns som att ha lämnat en misshandelsrelation. 

Det hela är trots allt positivt, men i våras grät jag för alla år depressionen stulit från mig och framförallt för skammen den tvingat på mig som gjort att jag undvikit sådant jag faktiskt älskar.
Den här bloggen är en del av den frigörelsen från mig själv. Jag vill förkovra mig i allt det jag älskar och känner lust och nyfikenhet inför. Sluta gömma dikter i byrålådor och vara rädd för att obskyrare intressen ska främmandegöra mig från människor jag älskar och att jag samtidigt ska vara för dålig eller opåläst för att välkomnas av nya.  

Det är också ett sätt att sluta en cirkel. Mitt professionella skrivande började med att jag bloggade om politik medan jag pluggade och jobbade heltid med kultur. I dag jobbar jag med politik, och helt ärligt behöver jag ett andningshål. Det här blir väl ett sorts personligt kulturmagasin kanske. Eller ett kuriosakabinett. Precis så pretto, folkligt, vänster eller kulturkonservativt som jag vill att det ska vara. Den borde ge mig en ursäkt att nörda ner mig mer i det mesta som lockar. Och delar jag det med dig kan kanske du dela med dig av annat eller närliggande tillbaka. 

Mitt första inlägg om björndyrkan och om hur jag byggde en björnkostym i höstas hittar du här. Framöver har jag i alla fall ambitionen att uppdatera varje söndag.

Namnet? Jag tänkte faktiskt skriva ett manifest utifrån 1890-talets domedagskonstnärer (apropå klimatapokalypsen) och högerextrema krafters idéer om att feminister, kvinnor och hbtq-folk representerar samhällets förfall. Men jag pallade helt enkelt inte, även om det kanske kommer.
I korthet står jag helt enkelt gärna för det där förfallet om den gör världen såhär vacker.